Obeslutsamhet

kan det väl kallas när man inte gör färdigt utan bara börjar på nya grejer.

I fredags var jag barnvakt och ville ha en stickning senare när pojken somnat.

Det går ju inte att släpa med crazy afghanen. Den är för stor.

Inte ärmarna som stickas på rundsticka, 2 samtidigt med tre färger, heller.

Det var bara att börja på randiga restgarnssockor.

I söndags fick Camilla punka och hade inget reservhjul i bilen.

Då åkte vi upp till Stockholm med ett helt  hjul och verktyg så hennes

pappa fick byta. Det kändes roligare med en Barbiestickning i bilen.

Så nu sitter jag i soffan och vet inte om nånting kommer att bli klart!

Det ska inte vara så här, det fick jag lära mig av mamma som liten.

 Man gör färdigt en sak i taget!

I dag har jag dessutom åkt hem från jobbet mitt på dagen.

Det var ingen idé att vara kvar för jag tappade rösten!

Kunde inte svara i telefonen och bara viska om någon sa något åt mig.

Jag tog mig till apoteket men där fanns inget botemedel.

Var tyst sa de! Så då gav jag upp och åkte hem.

Här sitter jag  nu i soffan med 4 stickningar och kan inte bestämma mig..